Nu, mina ädla vänner, kommer en sammanfattning av lördagen i örebro. Det var ju så himla mycket fram och tillbaka om jag skulle åka eller inte, och tillslut hade jag sterrat så mycket att jag sterrat bort mig själv och insåg att jag nog inte ens kunde åka längre. Men Drömmen och Linn är ju två fantastiska vänner, så dom sterrade mig till rätta igen. Jag blir sådär, ni vet, har så sjukt svårt att släppa saker och jag förvränger och förvärrar i hjärnan. Den är så himla välutvecklad min hjärna, förstår ni.
Nåja. När lördagen kom så hade jag ställt in mig på Värdshuset i Boxholm. Hade bestämt fika med Marie och satt först hemma hos mamma och åt stadig frukost.
Då fick jag ett sms av Drömmen "Nu kommer du hit för bövelen" och jag började återigen vela. Sen tänkte jag: "Jag åker hem o packar, ifall" "Jag går på systemet, ifall" "Jag tankar bilen, ifall" "Jag börjar väl åka mot Örebro..ifall" Och vips så var jag framme. Efter en strålande bilfärd med Håkan så högt att det susade i öronen när jag var framme.
Vi gick till stan ganska direkt och åt Kina-buffé och det allra bästa med lördagar är att då får man dricka en starköl till lunchen. Jag älskar det. För av en starköl sådär runt lunch så blir jag alldeles lagom lugn och mår så förbaskat bra. Så även denna gång.
En sväng på HM och sen hem för att spösa Patric och Drömmen i Mario Cart. (Heter det ens så, det ser så lustigt ut)
Förfesten började vid fyrasnåret och dagen till ära drack jag rosévin.
STOPP, STOPP, STOPP. Jag glömde typ det viktigaste med hela dagen. På stan i Örebro så mötte vi Mia Skäringer. Alltså håll i hatten och känn in, världens bästa dag! Hon var så fin och jag som alltid tänkt att jag ska frestdansa om jag nån gång ser henne live, men det gick bara inte. Vi liksom höll andan och gick rakt förbi henne, Drömmen stönade fram ett litet "Men gud" och sen var momentet över.
Vid sjusnåret gick vi mot Conventum och hann med ett glas vin och en jäger innan vi placerade oss vid scenen. Fem minuter innan det började och vi fick, i våra ögon, perfekta platser, såg Håkan så nära och bra och nära till vakterna som bjöd på vatten.
Sen drog det igång och utan tvekan hamnar denna spelning på topp tre av Håkan-spelningar. Inte en endaste gång funderade jag över tid eller rum, inte en endaste gång tänkte jag ens på att det fanns ett slut på spelningen. Den var så jävla "här och nu" att jag knappt minns nåt. Eller jag minns såklart att Håkan tittade ut över publiken, mötte min blick, hajade till igenkännande och bugade välkomnande åt mig. Efter 23 spelningar är det kanske inte konstigt att han känner igen mig. Men det var så himla fint där och då. Och nu och jämt.
Helt tagna lämnade vi Conventum och mest glad är jag för att det bara var en engångsförteelse på Cloetta Center. Då tykte jag nämligen inte att det var så bra. Och det var så himla konstig känsla, jag trodde min tid som Håkanist var förbi. Att jag sett honom för ofta. Det var mycket därför jag drog mig för att åka till Örebro. Jag var inge pepp.
Men tji fick jag och tur var väl det. Nu är jag som ny igen, spelar Håkan var jag än går och längtar så jag nästan spricker till Norrköping.
Efter spelningen gick vi och drack nåt glas vin på nån rockbar. Jag och Drömmen tog taxi hem strax efter och snart kom även Linn och Patric. Sen sov vi redan klockan ett och vips så var det söndag och jag lämnade Örebro, Håkanspelningen och fina vänner med en sån himla söndagsfinkänsla i magen att jag nästan släppte en tår till hurricane Gilbert i bilen hem. En känsla som påminde om den som infann sig efter den där magiska spelningen på Liseberg 2005, när allt började på allvar.
Jag ska aldrig mer tveka på Håkan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar